Tänk vad konstigt att man vissa dagar kan känna sig så otroligt ensam även fast det är fullt ös och aldrig en lugn stund här hemma. 


Tänk vad skönt det vore att bara kunna ta en lång promenad, speciellt en sån dag då solen skiner och fåglarna kvittrar. Nu är det ju över 30 kg jag får gå och dra och det orkar jag inte speciellt länge. 
Eller kanske gå ner på öppna förskolan och träffa andra mammor, visst det skulle ju kanske gå men då skulle jag behöva någon som hjälpte mig speciellt om dom ska ha mat för det är väldigt annorlunda att mata dom ute bland folk än att mata dom hemma i trygg miljö där dom kan skrika och gorma utan att jag stressar upp mig speciellt mycket.
Man vill lixom inte behöva förlita sig på andra när det gäller sina egna barnen.
 
Om jag ska träffa någon så får det bli hemma hos oss för jag orkar inte ta mig ut, det blir alldeles för tugnt att dra vagnen speciellt nu när det är vinter jag har varken körkort eller bil. så man har ju inte så mycket social kontakt med andra vuxna. En dag i veckan tar jag mig iväg på mammaträff, det är räddningen. Det bästa är att det går en buss hela vägen från oss och dit så jag behöver inte dra vagnen särskillt långt.
 
Kan tänka mig att det inte är speciellt lätt att sätta sig in min situation. Säkert många av er som tänker att "de är väl bara att ta hjälp av någon" Ja men hur många är det som kan det dagtid? Dom som själva är mammalediga?! men dom har ju sitt, dom ska ju ta hand om sina barn! Ska man då begära att dom hjälper mig med mina barn också? 
 
Ibland kan  jag inte hindra mig själv från att tänka hur skönt det vore att inte ha trillingar. Missförstå mig rätt! skulle aldrig, inte ens för allt i världen byta bort mina troll. Men tänk så mycket lättare allt hade blivit om dom inte hade kommit sammtidigt, om dom hade kommit en och en eller två först och sedan den tredje.