Trodde aldrig att man kunde älska någon så mycket, så mycket så det nästan gör ont. En känsla som egentligen inte går att beskriva med ord.
Trodde aldrig att jag skulle förändras så mycket som person som jag har gjort både bra, dåliga och jobbiga förändringar.
Jag har vuxit som person och man lixom ser på livet med andra ögon. Saker som kanske betydde något förut har helst plötsligt inte samma betydelse.

Tyvärr har en riktigt dålig egenskap vuxit fram....kontrollbehovet. Allt ska ske på mitt sätt, matning, nattning m.m
Har svårt att lämna bort barnen till barnvakt för då blir det ju inte på mitt sätt. Jag hoppas att det blir bättre med tiden för det är verkligen skitjobbigt.

Är det bara jag eller hör det till mammarollen?

Barnens farmor är verkligen super och ställer alltid upp. Hon föreslog häromdagen att hon kunde avlasta oss någon helg och ha ett av barnen hemma hos sig någon natt.
Guud vad skönt för er tänker säkert ni!! Jo det är ju skönt man kanske kan få chansen att sova en hel natt vilket skulle bli den första på ca 10 månader.
MEN.....genast så börjar skuldkänslorna växa fram. Ska jag dela på dom?? vem ska man "lämna bort"? Vem ska inte få vakna upp med mamma och pappa?
Nä fy vill ju inte känna så här för avlastning behöver vi verkligen, framför allt jag.
JAG VILL SOOOOOVA!!!!

Måste träna på det här för det kommer ju säkert bara bli jobbigare och jobbigare!

Har varit ifrån barnen en natt på 8 månader, då sov farmor och faster här. Jag och Rickard hade bokat en natt på hotell inne i Stockholm. Vi kände att vi behövde en dag som vi bara tänkte på oss. Vi var ut och åt en god middag och jag hoppades få sova en hel natt. Men ICKE!! jag låg och lyssnade på  den j**la ventilationen, var upp på toaletten ett antal gånger och sängen var så jäkla obekväm.....slutsats: var tröttare när vi åkte därifrån än när vi kom!