Små korvarna blir ju så stora och det går alldeles för fort. Det är kul när dom gör framsteg men jag vill ju att dom ska vara mina små bäbisar lääääääänge.

Igår stog Filip upp en längre stund för första gången, utan stöd. Tror både han och jag blev lika förvånade och glada när jag ställde han framför tv:n och han stog kvar. Där satt jag med världens största smile och upprepade "du står du står du står du står du står du står".